No:5
Jag läste en för en tid sedan om en kvinna som liksom jag inte kunde få egna barn. Hon berättade om när hon var liten och kastade stenar upp i luften för att sedan fånga så många hon kunde. Stenarna som stannade kvar i händerna var antalet barn hon skulle få när hon blev stor. Jag lekte också den leken, kommer så väl ihåg hur jag satt där på trappan i solen och kastade stenarna så högt jag kunde. Stannade inga stenar kvar gjorde jag det en gång till. Idag försöker jag inte fånga några stenar, det gör för ont. Långt där inne gör det ont. Det syns inte på ytan, men det känns. Men ändå finns hoppet där, mitt i all ovisshet mår jag bra, hur är det egentligen möjligt att bära på denna hemlighet men ändå må bra?